och de var...

jul, gott nytt år , haltande ben och en hel massa mys med vänner..
Men så kom dagen då Erika var tvungen att återvända till det bittra landet i öst. Tårarna rann och ångesten kom, men i hjärtat Erika ändå log.

På vägen tog hon en väg inom sin faders födelseplats och hälsade på den äldre farmodern. Det var ett varmt och glädjefyllt möte och farmodern blev fylld med salighet och beundran till vilket vackert och intelligent barnbarn hon hade. Erika mådde som en delfin i medelhavet och njöt av närvaron i det vindpinade huset längs långsjöns kant.

Men den dagen kom också då ännu ett smärtsamt farväl skulle tas. Nu bar färden vidare till skidornas Hufvudstad . Där skulle hon möta en herre och hälsa på. Då Erika vid denna tiden hade ett träben i väntan på ny fin protes , så blev det ingen åkning på sluttar och berg. I stället vankades kvindande och ont i magen efter sviterna av den pest som härjat i Sundsvall. Sjukdomen gick dock över och besöket blev ett vackert och hjärtligt minne , precis som hos farmodern.

När även den dagen kom då Erika skulle säga farväl , så kändes det tungt. Hon var nu väldigt trött på dessa adjön och våta näsdukar.
Men tiden går vidare och nya vägar byggs frammåt. Mina dina och alla andras vägar må kanske inte gå hela vägen till Rom , men vi vill stanna på fina rastplatser på vägen.
Ett av de stoppen blivo Hoddevik i sommar, där DU är hjärtligt välkommen för att delta i en eller två surfsessioner.

Om man ska återgå till absolut nutid , så ligger jag nu i en nubäddad säng , i ett nystädat rum och ska snart sova. I morgon vankas tvådagars tur på två meter långa träskidor i den finska skärgården.

Jag hoppas din vecka blir lika fin som jag tror min kommer att bli!

Med hälsosamma och lyckbringande kramar
Erika